Sökresultat för: 71
Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas
När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta ”genomförandegruppen” satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.
Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.
Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.
Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)
Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.
Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.
För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.
Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.
Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.
Hjulet är runt
Det Dolda Hotet – Del 1
-
Icke-militär asymmetrisk krigföring, omfattar påverkan av moraliska, psykologiska, ideologiska, diplomatiska och ekonomiska plan för att skapa en gynnsam grund för att fortsätta en militär operation i. Detta innebär således att man påverkar en nations grundfundament för att skapa en destabil miljö att fortsätta en militär operation i.
-
Underrättelsedrivna operationer, som syftar till att vilseleda politiska och militära beslutsfattare genom samordnande åtgärder som genomförs via diplomatiska kanaler, civila och militära myndigheter samt massmedia genom läckande av falsk information.
-
Fortsatt underrättelsedrivna operationer som syftar till att få över statstjänstemän (mest troligt även mediapersonligheter) och officerare på sin sida genom hot, bedrägerier/förledning samt mutor.
-
Destabiliserande propaganda för att öka missnöjesyttringarna bland befolkningen (som grundlagts i fas 1 hos befolkningen 2-3 hos beslutsfattare så att dessa ej skall agera), understöds av underrättelsepersonal samt påbörjande av subversion inom mållandet.
-
Isolering av mållandet genom t ex ekonomiska blockader, införande av flygförbudszoner, utnyttjande av privata militära företag (oftast med fd specialförbandspersonal, GRU Spetsnaz) som genomför väpnade aktioner med radikala oppositionella grupperingar i mållandet, för att öka destabiliseringen samt subversionen.
-
Dolda militära operationer, påbörjas med dels inhämtning dels specialförbandsföretag (här skall beaktas att t ex rymdtrupperna, elektroniska krigföringsförband benämns som specialförband i rysk nomenklatur utöver vad som i väst benämns ’special forces’). De militära operationerna genomförs över hela spektrumet. Denna fas är vad som tidigare var känd som ouvertyr.
-
Öppna militära operationer, genomförs över hela arenan främst med fjärrstridsmedel i form av precisionsvapen, syftar till att nedkämpa motståndarens kritiska sårbarheter för att därvid nå ett avgörande utan att binda egna markstridskrafter i regelrätta strider. Andra vapensystem såsom icke-dödlig biologisk krigföring (magsjukor o dyl), radioaktivitet och strålning kan utnyttjas.
-
Upprensning, i denna fas inriktas markförbanden på att nedkämpa mållandets kvarvarande förband, dessa skall främst isoleras för att därefter nedkämpas. Detta genomförs genom luftlandsättning och punktmålsbekämpning med indirekt bekämpning (artilleri, flyg och missiler).
Bild 1. Exempel på faktorer som inhämtas. |
Inhämtningsoperationer.Dessa operationer syftar till att skapa en totalbild av mållandet, denna bild möjliggör därefter att man kan uppnå metoder och avsätta medel för att påbörja dels offensiva underrättelseoperationer dels specialförbandsoperationer och i ett senare skede ett militärt angrepp. Detta är troligtvis den viktigaste fasen i den av nu Ryssland vedertagna operationskonsten.
Bild 2. Exempel på offensiva underrättelseoperationer. |
Underrättelseoperationer.Denna typ av operationer som genomförs offensiva, syftar ytterst till att påverka en annan part med doldamedel och metoder, utan att man skall kunna spåra verksamheten till dess ursprungsland. Syftet med påverkan styr vilka metoder som utnyttjas, oftast innebär denna form av operationer att man arbetar i minst tre (3) led för att ej kunna spåra ursprungslandet, vilket i praktiken innebär att uppgiftsställaren, första (1) ledet, ger en uppgift till en mellanhand, andra (2) ledet, som utnyttjar en individ eller gruppering i mållandet för att lösa uppgiften, det tredje (3) ledet.
Bild 3. Exempel på upprorsbyggnad i ett målland. |
Subversioneni detta fall syftar till att genom utnyttja extrema grupperingar i mållandet skapa en instabilitet. Denna fas av offensiva underrättelseoperationer påbörjas bedömt upptill ett (1) år innan ett angrepp, för att genom våldsamma aktioner dels destabilisera dels trötta ut säkerhetsstrukturerna i mållandet. Syftet blir tudelat dels får man genom detta de ledande i mållandet att ej fokusera på det egentliga hotet dels få säkerhetsstrukturerna i mållandet att fel prioritera dvs man fokuserar sina resurser på det aktuella hotet och ej det egentliga. Denna fas kommer troligtvis likna klassiska upprorskampanjerdvs då en nationalstat understödjer ett uppror vad amerikanska specialförband benämner unconventional warfare. Vari propagandan kommer vara en avgörande faktorer för att få individer i mållandet att delta/understödja den subversiva verksamheten. Vad som dock måste beaktas är att själva tanken är ej att skapa ett uppror och med det omkullkasta den sittande makten, utan att utnyttja mekanismerna i ett uppror för att därmed skapa en gynsam förutsättning för de egna stridskrafterna vid konflikten.
Sabotagesom ett led i offensiva underrättelseoperationer syftar till att påverka dels svåråtkomliga mål dels skapa friktioner i ett inledningsskede av ett angrepp. Dessa kan påbörjas en lång tid innan själva angreppet, för att gradvis skapa störningar i mållandet och avslutningsvis skapa en systemkollaps när specialförbandsoperationer påbörjas. De tydligaste sabotagen kommer ske i samband med att specialförbandsoperationer påbörjas och då oftast vid svåråtkomliga mål med hjälp av lokalt rekryterad personal.
Bild 4. Faktorer som möjliggör SF operationer. |
Specialförbandsoperationer.Dessa operationer syftar ytterst till att på strategisk och operativ nivå möjliggöra för strategisk chef att lösa sin uppgift. Det vill säga att genomföra kritiska operationer för att möjliggöra för de lägre nivåerna skall kunna lösa sina uppgifter i ett reguljärt krig, oftast med det yttersta syftet att möjliggöra en kraftutveckling i en eller flera riktningar. Operationerna inleds oftast innan en konflikt öppet har inletts, för att rangera pusselbitarna för den strategiska chefen.
Hög aktivitet över Östersjön under dagen
När de flesta av oss svenskar njöt av en skön ledig söndag med sen frukost så har det ryska flygvapnet inte legat på latsidan. Baserat på rapportering från bl.a. Lettiska Försvarsmakten och extremt kompetenta privata signalspanare har vi under dagen kunnat följa ett antal ryska flygföretag över Östersjön. Temat från ”ryska påsken” då strategiska bombflygplan eskorterade av jaktflyg övade kärnvapenanfall mot mål i Sverige kändes igen.
Runt klockan 09.45 kom den första rapporten om ett ryskt flygföretag som (bedömt) från ryskt territorium flög ut över finska viken. Kort därefter kom rapporter om att den finska incidentroten med F-18 Hornet startade, och därefter startade även en rote ur BAP (Baltic Air Policing) som i dag (bedömt) utgjordes av en rote F-16 från portugisiska flygvapnet. Finska roten hade uppenbart så bråttom att man orsakade en ljudbang över östra Finland så ”att löven föll från träden”.
Mest sannolikt startade även den svenska incidentroten ungefär samtidigt, men runt detta finns det ej några officiella uppgifter vilket det aldrig gör när svensk incidentrote startar. Dock är det svårt att dölja en flygplansstart hur mycket man än kanske vill. Jag blev själv överflugen ungefär samtidigt som de första rapporterna om det ryska flygföretaget kom.
Svensk jakt verkar vara på hugget för det dånar över hustaket. Då gläds även en sjöman.
— Skipper (@Twitt_Skipper) 21 september 2014
Det ryska flygföretaget som (bedömt) flög ut i centrala Östersjön och som därefter svängde sydvart efter den baltiska kusten var inget annat än den numera välkända sammansättningen av två strategiska bombflygplan av typen Tu-22M3 eskorterade av två jaktflygplan av typen Su-27. Vid ytterligare två tillfällen senare under dagen startade BAP QRA från Šiauliai, varje gång mot en rote Su-27. Enligt data från roten F-16 (gick att följa på FlightRadar 24) så såg det ut som att man engagerade roten Su-27 utanför Liepaja och började manövrera i det som för en amatör (bedömt) skulle kunna liknas med någon enklare/snällare form av kurvstrid.
@Bjornarlehn @ihmothep 3rd. 1st: 2x Su-27, 2x – Tu-22; 2nd: 2x Su-27; 3rd: again 2x Su-27.
— NBS (@Latvijas_armija) 21 september 2014
Men det mest intressanta är givetvis varför man flyger runt med strategiska bombflygplan av typen Tu-22 i Östersjön en söndag?
Att det inte handlar om någon vanlig ferry-flight, d.v.s. förflyttning av flygplan från punkt A till punkt B inser man snabbt när det även finns uppgifter som gör gällande att det förekommit omfattande radiotrafik mellan flygplanen och det ryska strategiska bombflygkommandot inkluderande användning av diverse koder. Detta tyder möjligen på att man inom ramen för övningen har erhållit order under flygningen. Vilka order, och vilka mål det handlade om kan man bara spekulera runt. Flygföretaget med Tu-22 uppträdde (bedömt) över södra Östersjön fram till någon gång efter lunchtid.
Enligt uppgifter under dagen så har förutom den finska och baltiska QRA även tysk och dansk incidentjakt varit uppe för att möta det ryska flygföretaget. Man har således fått upp det mesta som kunde starta i Östersjöområdet, vilket också (bedömt) kan ha varit ett av ändamålen.
Möjligen kan det även vara så att flygföretaget var en del i den ryska övningen Vostok 2014 som just nu pågår i de östra delarna av Ryssland. Där har strategiskt bombflyg ingått som en komponent och det kan inte uteslutas att man genomfört en långdistansflygning i en helt annan strategisk riktning än där den huvudsakliga övningen pågår. De Tu-22 som ingår i Vostok har enligt uppgift burit robotar av typen Kh-22 (Nato: AS-4 Kitchen) en långräckviddig överljudsrobot (mach 4,5) som finns både som konventionell robot med en stridsdel på 1000 kg såväl som med en nukleär laddning på ca 1000 kt.
RUAF Tu-22M RA-94218 with Kh-22 missile in #Petropavlovsk during #Vostok2014 exercise. Pic via http://t.co/sSexp56yiK pic.twitter.com/ebTHckYgPb
— Air Force Freak (@AirForceFreak74) 21 september 2014
Samtidigt som detta pågår över Östersjön har kustförsvarsförbanden i Kaliningrad sedan i fredags genomfört en övning omfattande 1250 man och ett stort antal fordon m.m. Man övar även kustartilleriet utanför Baltijsk.
“The purpose of the exercises is to improve the crews’ combat skills, the artillery units’ teamwork abilities, and the commanders’ practical skills in organizing offensive and defensive operations. Crew members will go through all stages of combat training, from individual prep work to joint tasks”
Det här tyder på att man nu i olika omgångar övar samtliga delar av de väpnade styrkorna inkluderat det fasta försvaret av Kaliningradenklaven. Om man i den kontexten tar del av den västliga retoriken, den här gången från Polen där man säger att man kan ta Kaliningrad inom 48 timmar, så inser man snart att läget i Östersjöområdet är minst sagt spänt.
Många röster säger att vi är på väg mot ett nytt kallt krig i Östersjön. När vi om några år analyserar läget och blickar bakåt så tror jag att vi då kommer att konstatera att vi i september månad 2014 att vi var mitt i det, men inte hade förmågan att inse det.
Media: Ilta Sanomat, YLE
Med båda sidors uppmärksamhet
I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).
Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.
Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.
Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.
Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som ”den ryska påsken”.
Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.
Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.
Försvaret – Den perfekta debatten
Igår kom ytterligare ett tecken på att den rådande försvarspolitiken skakar i sina grundvalar. Folkpartiets Jan Björklund lanserade då offensivt i Svenska Dagbladet att Sverige måste införa värnplikten igen, eller mera korrekt tjänstgöringsplikten i fred. I Mikael Holmströms intervju framgår det att Jan Björklund ser framför sig en årlig omsättning på upp till 10 000 […]
Valguide 2014: Sverigedemokraterna
Valguide 2014: Kristdemokraterna
Ikväll är det Kristdemokraternas tur i den försvarspolitiska valguiden inför höstens riksdagsval. Svaren levereras av Mikael Oscarsson.
Valguide 2014: Feministiskt Initiativ
Valguide 2014: Moderaterna
Invasion kontra begränsad insats och vikten att inte vara isolationistisk
Föreliggande inlägg har ett visst mått av artistisk frihet och ett gravt mått av språkmisshandel för att illustrera två tänkta historiska förlopp. Jag använder http://www.bergrum.seoch http://www.kalla-kriget.se/ som faktakällor och väver ihop dessa med mina fantasier för att skapa dessa fiktiva händelseförlopp.
Ett krig i Europa (uppdaterat 31/8 06.10)
Situationen i östra Ukraina fortsätter sin nedåtgående spiral och de ryska maktansträngningarna har kraftigt intensifierats de senaste två veckorna, sedan ukrainska regeringsstyrkor sommaren haft stora framgångar. Ryssland med president Putin vid rodret har ansträng,att utnyttja det västerländska politiska systemet och kulturen på bästa sätt. EU, NATO och USA är kraftigt efter i beslutscykeln och begränsas av svårigheter att enas kring en handlingslinje samt att inte vilja acceptera situationen för vad den är. Den ryska desinformationen där man över tiden jobbar med dubbla budskap, fokuserar mot just dessa områden. Typiska exempel är de ständiga motstridiga budskapen från ryska politiker och makthavare, och inte minst hur man den senaste veckan väljer att trappa upp offensiven samtidigt som toppmötet i Minsk ska påbörjas? Det ska förefalla orimligt att ett land som kallar till toppmöte samtidigt väljer att trappa upp sitt militära maktutövande. Det är också på detta sätt vi ska se nattens utspel från Kreml. Ett utspel där president Putin uppmanade milisen i sydöstra Ukraina (i själva verket ryska styrkor) att öppna för ukrainska förband som inringats där att dra sig ur genom en ”humanitär korridor”. Utspelet var sannolikt också tajmat till att presenteras först efter president Obamas rätt intetsägande tal i går kväll. Återigen appellerar Putin till dem i väst som fortfarande vill greppa ett sista halmstrå, medan den faktiska händelseutvecklingen fortsatt kommer att gå en annan väg. Att skapa förvirring i beslutsprocessen är ett mycket effektivt verktyg.
Konvoj
Satellitbild av ryska lastbilar ur hjälpkonvojen i anslutning till ukrainsk krigsmaterielfabrik |
Ryska ekonomiska och industriella intressen i Ukraina |
Uppdatering 11.30: Det ryska justitiedepartementet har nu beslutat att organisationen för de ryska soldatmödrarna, ska listas som ”utländska agent”. Ett öde som de nu delar med i stort sett alla andra NGO:er och organisationer för mänskliga rättigheter i Ryssland. De ryska soldatmödrarna har en mycket stark ställning i Ryssland och är en kraft som Kreml hittills undvikit att stöta sig. Organisationen har sedan sin tillkomst 1989 slagits för de ryska soldaternas rättigheter och har blivit mest känd för sitt arbete under det första Tjetjenienkriget, samt kampen mot dedovsjtjina, den kraftiga penalismen inom de ryska väpnade styrkorna. Det torde vara uppenbart att dagens beslut har att göra med organisationens uttalanden angående de ryska styrkorna och operationerna i östra Ukraina.
Läs mer om de ryska soldatmödrarna på Östgruppen blogg för mänskliga rättigheter i Ryssland
Uppdatering 13.00: Från presidentens råd för mänskliga rättigheter (i Ryssland) kommer uppgifter att vid en och samma händelse i mitten av augusti stupade 100 ryska soldater, sedan den kolonn man färdades i träffades av ukrainskt raketartilleri. Vi får se om Kreml framgent anser sig behöva ett råd för mänskliga rättigheter.
Uppdatering 31/8 06.10: Peter Woodarski har idag en mycket bra ledare i DN där han konstaterar att det pågår ett krig i Europa och att detta måste ta större plats i valrörelsen. Jag Instämmer till fullo. Att det de facto pågår ett krig i Europa måste bli en större fråga i valrörelsen. Detta är inte ett snabbt övergående fenomen utan tyvärr bara början på ett nytt och oönskat skede i historien. Det måste värderas in att här är angriparen och det land som gör allt för att underblåsa konflikten ett av Sveriges grannländer, liksom att tyngdpunkten i framtiden kommer att utgöras av vårt omedelbara närområde, vare sig man avser Östersjön (kort sikt), eller Arktis (lång sikt). Vilket parti som är bäst skickat att hantera detta och förbereda Sverige för en sådan framtid, måste bli en central fråga för väljarna.
Valguide 2014: Socialdemokraterna
- Sverige är medlem av en politisk allians – EU – som har betydligt fler verktyg till sitt förfogande än Nato när det gäller att möta de nya hoten, till exempel genom handel, bistånd och diplomati. Det kallas ibland EU:s mjuka makt. EU:s solidaritetsklausul är mycket tydlig. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land och inte heller om ett nordiskt land skulle drabbas. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
- Sverige bör bibehålla sin handlingsfrihet. Som medlemsland i Nato vore det troligt att Sverige skulle utsättas för starka politiska påtryckningar. Vi har till exempel kunnat se hur USA krävde att Nato:s medlemsländer skulle delta militärt i Irak trots att Nato som organisation inte deltog.
- Vår militära alliansfrihet ger oss starkare möjlighet och trovärdighet att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. Kärnvapenanvändning är fortfarande en del av vissa Natoländers försvarsdoktriner.
- Vi bör själva förbehålla oss rätten att utforma storlek och inriktning på vårt försvar baserat på vår egen säkerhetspolitiska bedömning.
- Den militära alliansfriheten har ett starkt stöd hos det svenska folket vilket ger vår säkerhetspolitiska hållning stark legitimitet.
Valguide 2014: Vänsterpartiet
Valguide 2014: Piratpartiet
En försvarspolitik fast i år 2004
Valguide 2014: Folkpartiet
Valguide 2014: Centerpartiet
Gästinlägg: Befordran med bitter eftersmak
Wiseman
Befordran med bitter eftersmak
Nyligen tillbaka i tjänst efter sommarledigheten slås jag av nyheten att en handfull individer ur samma kurs (YOP 06/09) på garnisonen blivit befordrade från löjtnanter till kaptener för någon vecka sen. Jag minns själv hur stolt man var efter genomförd AK/HK och utnämning till kapten så därför ber jag att få framföra mina gratulationer!
- Varför blev just dessa befordrade och inte jag?
- Enbart ”operatörer” blev befordrade, varför inga tekniker?
- De som tjänstgör på andra förband med liknande bakgrund, varför blir inte de befordrade?
- De som är specialistofficerare, kan de också befordras trots att de inte uppfyller kriterierna?